Destination

Ett spontant infall igår om hur Sverige bör införa siestor gör att jag idag är speciellt benägen att hålla med. Har inte sovit många timmar inatt, men det var det värt för jag hade otroligt kul igår trots att jag bland annat var och såg Sex and the City 2 som i min mening bör få någon typ av kalkonpris i år och trots att det bara var 45 personer på Pluto exklusive jag själv. Min bekantskapskrets på stället var ungefär 50% av alla där så det var nästan som att vi fick ha privatfest. Särskilt kul var inslaget av bartender som skrattade gott åt gänget som sofistikerat och SATC-aktigt beställde in Cosmos och sedan grinade illa när de insåg hur stark drinken var och därmed snabbt be bartendern att spä ut skiten med ännu mer dricka. Humor. På frågan om varför jag såg filmen trots att jag inte gillar SATC så sa jag kort och gott att jag älskar att gå på bio och jag älskar att umgås med mina tjejer. Jag vet att jag inte får många med mig från mitt gäng när jag dissar SATC, men det är en fröjd att se hur stissiga de är för filmen. Jag inbillar mig att det är lite så jag känner för en ny Tim Burton-film eller för nya Harry Potter-filmen som kommer i höst. De respekterar mig för det och jag respekterar dem för deras åsikter.

Inte för att jag räknar eller så, men nu är det 73 dagar kvar tills jag flyger till Italien.

Idag stänger jag av alla telefoner. Idag vill jag vara ifred. Kanske imorgon med. Vi kan säga att jag övar inför Italien.

Jag vet inte om ni vet vem Ennio Morricone är, men enligt mig är han en av världens bästa kompositörer och som ni ser nedan, även orkestledare. I klippet spelas en låt som säkert många av er känner igen, Deborah's Theme. Just det säger er kanske inte så mycket, men låten kommer ifrån filmen Once upon a time in America. Ennio är en av världens främsta filmkompositörer och har gjort musik till regissörer som Sergio Leone, Wolfgang Petersen, Barry Levinson och Brian DePalma för att nämna några stora namn. 2007 fick han en hedersoscar av Akademin och jag minns hur mycket gåshud jag hade när orkestern spelade hans musik. I år kan han bland annat roa sig med att få Polarpriset. Känns bra att veta att Sverige har vett att ära en sådan fantastisk bidragsgivare till musikens värld.

Träffar jag någonsin en kille som uppskattar denna film, Hannibal,  och nedstående scens innehåll, Dante Alighieris Vita Nouva  och Patrick Cassidys Vide Cor Meum baserad på Alighieris sonnet A ciascun'alma presa, så gifter jag mig på stört utan att blinka.

Notera även att scenen utspelar sig i Florens. Fantastiskt vackert!!!!! Att se kameran svepa över Florens och floden Arno gör att jag får ont i magen. Underbart ont i magen. Jag kan inte låta bli att tänka att på just dessa bilder visar mitt hotell någonstans. Jag kommer att bo precis vid Ponte Vecchio som är en av broarna över floden. 

Och Hannibal må vara en sadistisk mördare, men bortsett från det är han ändå en av de vackraste karaktärerna jag vet. Utöver den lilla detaljen så är jag lite kär i denna intelligenta och fascinerande man.

Nu har jag äntligen fått häcken ur och bokat hotell i både Pisa och Florens. Kommer att vara i Pisa från tionde till trettonde augusti och sen i Florens från trettonde till nittonde då. Överallt annars som jag åker får vara dagsutflykter. Känner att jag ska lägga fokus på dessa städer under den här resan och allt annat jag hinner med är bonus. Har till exempel lagt en extra dag på Pisa för att kunna åka till närliggande Lucca och turista lite. Känns bra att åka dit nu och känna av hur läget är först och sen när jag känner lite att jag förstår hur Toscana fungerar så kan jag åka dit och vandra och ta de mindre städerna och byarna som jag inte hinner med nu. 

I alla fall.

När det kommer till boende så har jag egentligen inte så höga krav. Jag förväntar mig inte att spendera mycket tid på rummet så jag bryr mig mest om att rummet har en säng och ett badrum till mig. Känns så sjukt onödigt att slösa en massa tusenlappar på lyxboende när jag kan lägga det på annat kul och istället bo på budgetboende som funkar minst lika bra. TV och andra moderniteter skiter jag i, då jag planerar att undvika sånt så mycket som möjligt. Som max tänker jag sträcka mig till någon Facebook- eller blogguppdatering så att folk här hemma vet att jag lever då jag vet att vissa har en tendens att oroa sig. Annars vill jag gärna ha frukostbuffé. Man måste ha frukostbuffé. Älskar frukostbuffé.

Något annat som är viktigt för mig är var hotellet ligger. Speciallt för att jag kommer att ha väskor som jag inte vill släpa på alltför lång bit. Det måste vara lätt för mig att ta mig till hotellet och det måste ligga så nära centrum som möjligt då jag vill kunna gå till de flesta ställen som jag vill till. Jag har fått äran att ha ett par fungerande ben och jag tänker använda dem så länge jag får. Det måste också ligga på behagligt avstånd från bussar och tåg. Känns tryggast så av någon anledning.  

I Pisa ska jag bo på Hotel Verdi. Det ligger någonstans mellan Lutande tornet och tågstationen. Perfekt. Ska också ligga mitt i ett populärt shoppingområde har jag förstått och utifrån andra gästers recensioner så verkar de gilla stället. Då är det bara att prova känner jag.

I Florens ska jag bo på Hotel Medici. Det stället hittade jag när jag surfade runt på jobbet, vilket jag egentligen inte gjorde eftersom jag jobbade hårt som tusan, men jag kunde verkligen inte argumentera emot utsikten från ställets takterass tillika restaturang. Hotellet ligger mitt i centrum och har nära till allt. Sättet jag hittade stället på kändes så rätt, det kändes som att det talade till mig direkt när jag såg det. Bilderna måste ju göra att ni förstår varför jag MÅSTE ha en fantastisk kamera när jag är där.  

Behöver jag ens säga att jag längtar? Nu återstår bara att se vad jag vill göra på min 30-årsdag. Jag känner nog att dagen i alla fall kommer att gå i matens tecken. Italienska maten kommer bli min död för jag kommer att äta ihjäl mig.

Hotel Verdi

Hotel Medici med utsikt över Il Duomo, Florens katedral.

Imorse gick jag till jobbet utan jacka. Det var inte kallt ute, men det var heller inte varmt ute. Morgonen påminde mig om alla de gånger som jag har vaknat upp i Los Angeles. Att smyga ut på verandan och känna de småkyliga golvplattorna under mina nakna fötter, kolla på termometern som jag aldrig förstår eftersom den står i Farenheit, men iaf känna att värmen kommer att infinna sig så fort solen har bränt sönder molnen. Om man vaknar en morgon och inte ser moln på himlen så bör man förvänta sig en kokhet dag. Annars är det standard med en molnig morgon i Los Angeles.

Jag älskar vädret i Los Angeles. Och jag älskar det faktum att det inte är fuktigt där. Man kan gå en hel dag i solen utan att känna sig äcklig.

Jag saknar Los Angeles.

Jag är en självkritisk människa, speciellt när det gäller mitt skrivande. Jag hatar i princip allt jag skriver och vill inte visa för någon. Värre har det blivit på senare tid. Vet inte riktigt varför. Förmodligen handlar det om att jag är mer medveten om mig själv nu för tiden. I fredags skulle jag lämna in en rapport på jobbet och efter att den var ivägskickad så mådde jag fruktansvärt dåligt. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Då blev det så uppenbart för mig hur självkristisk jag faktiskt är. Det hela hjälptes ju inte av att rapporten skulle vara på engelska också. Nog för att jag behärskar engelska språket väl, men det är nog alltid lättast att skriva på sitt modersmål.

Jag har fått feedback för det jag har skrivit förut, jag har ju trots allt bloggat i över tre år nu, till och från. Men är det komplimanger så kan jag inte ta åt mig av det. Vad vet läsaren om vad jag vill förmedla för känsla? De kan inte veta om det är bra om de inte vet vad jag vill förmedla. Men där ligger ju kruxet. När jag började läsa litteraturvetenskap så fick jag lära mig att det är läsaren som skapar historian. Jag håller med. Så hur arrogant får jag då lov att vara om jag påstår att folk läser mina texter fel? Det ska väl jag skita fullständigt fan i. Jag borde inte vara så rädd. Men det är jag. För om texten inte ens ger mig känslan som jag vill att den ska ge, då är den dålig. Oavsett hur andra uppfattar den. Texten måste kännas rätt för mig. Och problemet är att det är sällan det känns rätt.

Någon har någon gång sagt att en författare är en person som inte bara ser ett föremål eller en person eller ett djur eller vad det nu än må vara. En författare är en person som ser en historia i allt. Jag censurerar mig själv jämt och jag har gjort det så länge så jag minns inte hur man inte gör det. Därför kan jag inte skriva. Jag kan inte skapa det jag vill skapa. Men jag ser  ju historier överallt. Senast idag stod jag mitt på stan som en riktigt fåntratt och iakttog ett gäng kajor som festade på kvarglömd glass i en bägare och någonstans långt i bakhuvudet så skapades något. En historia av något slag. Kajorna slutade vara gråsvarta stadsfåglar utan blev istället karaktärer med viljor och tankar. I mitt huvud pratade de med varandra. Kanske gör det mig till en knäppskalle i någons skalle, men jag tror att jag är en författare någonstans därinne bakom alla murar och skyddsbarriärer och rädslor. Frågan är ju bara hur jag ska nå det. Det är inte bara att skita i alla hinder som folk ibland kan säga. Det är mycket mer avancerat än så. Och det får mig att tänka på att om jag själv har svårt att nå mig, hur svårt är det inte då för alla andra?  

Jag ska införskaffa en ny digital kompaktkamera. Den jag har nu är så galet dålig så jag får tokspel av att ta bilder med den, men den har ett par år på nacken nu så mina 6 megapixlar imponerar föga i dagsläget. Att ta med den till Italien känns som en stor fet förolämpning till allt som vackra Toscana har att erbjuda. Alla kameror som någon gång har badat i tequila och överlevt är strängt förbjudna att följa med till Italien. 

Egentligen vill jag ha en systemkamera, men rent praktiskt så vet jag inte om jag borde lägga fokus på en sådan just nu för att ta med när jag reser. De är oftast för tunga för mig och jag har ingen större lust att släpa med stativ vart jag än går. Därför vill jag ha en bra kompaktkamera som kan ge mig lika bra kvalitet som en system. Just nu står det mellan Canon och Nikon, två fantastiska kameratillverkare. Jag känner dock att jag behöver få leka lite med dem först innan jag bestämmer mig, men jag dras åt Nikon. Den är mycket billigare. Vilket iofs får mig undra vad problemet är, men alla recensioner säger att kameran är bra så jag vet inte. Måste som sagt undersöka lite innan jag bestämmer mig.  

Nikon Coolpix S8000 - billigaste priset på nätet ligger runt 2400 kr.

Canon Powershot G10 - billigaste priset på nätet ligger runt 7000 kr.

Ett måste i Florens är absolut Uffizierna. Ett av världens främsta konstmuseum. Släkten Medici ansvarade för byggnation av Uffizierna under andra halvan av 1500-talet. De var en av renässansens mest inflytelserika familjer och fungerade bland annat som mecenater åt Michelangelo och Rafael. En mecenat kunde vara en person eller liknande som väljer att ekonomiskt stödja en konstnär eller författare eller någon annan person som främjar kulturen. Kalla det sponsor idag.

Eftersom jag ännu inte har varit där så är det svårt att skriva om något annat än fakta från nätet, men i augusti ska jag dra åt mig allt jag kan av det enorma kulturarv som finns i Florens och efter det så lovar jag att jag kan skriva från hjärtat utan problem.

I deras konstsamlingar ingår bland annat följande namn:

• Cimabue (Maestà)
• Duccio (Maestà)
• Giotto (The Ognissanti Madonna, Badia Polyptych)
• Simone Martini (Bebådelsen)
• Paolo Uccello (Slaget vid San Romano)
• Piero della Francesca (Diptyk med hertig Federico da Montefeltro och hertiginna Battista Sforza of Urbino)
• Fra Filippo Lippi (Madonnan och Barnet med två helgon)
• Sandro Botticelli (Våren, Venus födelse, Konungarnas tillbedjan)
• Hugo van der Goes (Portinarialtaret)
• Leonardo da Vinci (Kristi dop, Bebådelsen, Konungarnas tillbedjan)
• Piero di Cosimo (Perseus befriar Andromeda)
• Albrecht Dürer (Konungarnas tillbedjan)
• Michelangelo (Doni Tondo)
• Rafael (Porträtt av påven Leo X med kardinal Giulio de' Medici och Luigi de Rossi)
• Titian (Flora, Venus av Urbino)
• Parmigianino (Madonnan med den långa halsen)
• Caravaggio (Baccus, Isaks offer, Medusa)
  
  

Uffizierna

Jag berättade att jag ska åka till Florens och Toscana och fick direkt ett tokbestämt råd. TA MED DIG KAMERA! För mig är det ganska självklart att jag ska ta med mig kamera, förstår inte hur jag ska klara mig utan. Men det var iaf rådet jag fick. Eller ordern kanske känns mer passande.

När jag var ung var jag sjöman och jag har seglat runt hela världen till ställen som knappt existerar idag och allt de äldre sjömännen sa var att kameran bara skulle vara ivägen och att den var helt onödig. Ung och dum som jag var så lyssnade jag och tog efter. Det ångrar jag så mycket idag. Så ta bilder. Mycket bilder. Resorna är något du aldrig vill glömma. Och glöm inte skrivboken för du kommer att vilja slå dig ner på en bänk och skriva när du är där. Lova mig att du skriver. Lova mig att ta dig själv på allvar och skriver. För du har talang. Skriv. Din spärr är du själv. Din spärr är din egen självkritik.  

För mig är det som sagt självklart att ha med mig kameran. Och skrivboken. Jag vill aldrig glömma.

För att inte fega ur så har jag berättat för alla som vill lyssna att jag ska till Toscana. Då har jag press på mig eftersom folk kommer att fråga om det. Då är det mesigare än mesigast att säga att man inte åkte för att man var rädd. Nu har jag iaf bokat biljett. Jag har inte kunnat bestämma mig för vilka datum jag ska åka, men nu ska jag åka den 10 augusti och komma hem den 19 augusti. Alltså borta på min trettiosårsdag.

Folk frågar vem jag ska åka med. Jag ska åka ensam. Och det ska bli helt underbart. Vissa förstår inte det där med att åka ensam. Säger att det är sorgligt. Personligen måste jag faktiskt säga att jag tycker att det är sorgligt att inte kunna åka ensam. Har man aldrig gjort det så kan man omöjligt förstå den underbara känslan man får av det. Det är fantastiskt att få den tiden för sig själv då och då. Den är så viktig.

Jag längtar verkligen. Det som återstår nu är att lägga upp resplanen lite. Jag börjar iaf i Pisa där jag landar och sen har jag som planerat att spendera den mesta tiden i Florens. Sen får jag se vart jag tar vägen. Det finns mycket att se och det krävs ju onekligen mer än nio dagar för att bli nöjd. Om man nu någonsin blir det. Men jag börjar med dessa nio dagar iaf.