Destination

Jag är en självkritisk människa, speciellt när det gäller mitt skrivande. Jag hatar i princip allt jag skriver och vill inte visa för någon. Värre har det blivit på senare tid. Vet inte riktigt varför. Förmodligen handlar det om att jag är mer medveten om mig själv nu för tiden. I fredags skulle jag lämna in en rapport på jobbet och efter att den var ivägskickad så mådde jag fruktansvärt dåligt. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Då blev det så uppenbart för mig hur självkristisk jag faktiskt är. Det hela hjälptes ju inte av att rapporten skulle vara på engelska också. Nog för att jag behärskar engelska språket väl, men det är nog alltid lättast att skriva på sitt modersmål.

Jag har fått feedback för det jag har skrivit förut, jag har ju trots allt bloggat i över tre år nu, till och från. Men är det komplimanger så kan jag inte ta åt mig av det. Vad vet läsaren om vad jag vill förmedla för känsla? De kan inte veta om det är bra om de inte vet vad jag vill förmedla. Men där ligger ju kruxet. När jag började läsa litteraturvetenskap så fick jag lära mig att det är läsaren som skapar historian. Jag håller med. Så hur arrogant får jag då lov att vara om jag påstår att folk läser mina texter fel? Det ska väl jag skita fullständigt fan i. Jag borde inte vara så rädd. Men det är jag. För om texten inte ens ger mig känslan som jag vill att den ska ge, då är den dålig. Oavsett hur andra uppfattar den. Texten måste kännas rätt för mig. Och problemet är att det är sällan det känns rätt.

Någon har någon gång sagt att en författare är en person som inte bara ser ett föremål eller en person eller ett djur eller vad det nu än må vara. En författare är en person som ser en historia i allt. Jag censurerar mig själv jämt och jag har gjort det så länge så jag minns inte hur man inte gör det. Därför kan jag inte skriva. Jag kan inte skapa det jag vill skapa. Men jag ser  ju historier överallt. Senast idag stod jag mitt på stan som en riktigt fåntratt och iakttog ett gäng kajor som festade på kvarglömd glass i en bägare och någonstans långt i bakhuvudet så skapades något. En historia av något slag. Kajorna slutade vara gråsvarta stadsfåglar utan blev istället karaktärer med viljor och tankar. I mitt huvud pratade de med varandra. Kanske gör det mig till en knäppskalle i någons skalle, men jag tror att jag är en författare någonstans därinne bakom alla murar och skyddsbarriärer och rädslor. Frågan är ju bara hur jag ska nå det. Det är inte bara att skita i alla hinder som folk ibland kan säga. Det är mycket mer avancerat än så. Och det får mig att tänka på att om jag själv har svårt att nå mig, hur svårt är det inte då för alla andra?