Destination

Jag har respekt för världens vatten. Jag hatar att flyga över öppna hav och jag har en lätt fobi för att bada i vatten där jag inte har kontroll. Djupt vatten, mörkt vatten, djurfyllt vatten, you name it. Jag blir svag och sårbar och kan inte göra något åt det och det gör mig livrädd. Främst är jag rädd för hajar tror jag. Dock är det ett fantastiskt djur och det är en av mina stora drömmar att dyka ner i en sån där hajbur. Verkar galet häftigt. Kanske kan jag tolerera det just för att det är närkontakt under relativt mycket kontroll. Inte för att jag inte skulle vara livrädd för det skulle jag, men jag vill göra det ändå.

Min chef befinner sig för tillfället i Miami och skrev i sin statusrad på Facebook att helt plötsligt simmade en två meter lång haj mellan honom och stranden och jag kom på mitt eget hjärta med att flyga upp i halsgropen direkt. Jag hade ju dött på stört om det hade varit jag. Mitt hjärta hade tokstannat på två sekunder. Blir jag rädd av att läsa det när jag sitter på en kontor på andra sidan jordklotet så är det illa.

Knappt läskigt alls.....

Ett spontant infall igår om hur Sverige bör införa siestor gör att jag idag är speciellt benägen att hålla med. Har inte sovit många timmar inatt, men det var det värt för jag hade otroligt kul igår trots att jag bland annat var och såg Sex and the City 2 som i min mening bör få någon typ av kalkonpris i år och trots att det bara var 45 personer på Pluto exklusive jag själv. Min bekantskapskrets på stället var ungefär 50% av alla där så det var nästan som att vi fick ha privatfest. Särskilt kul var inslaget av bartender som skrattade gott åt gänget som sofistikerat och SATC-aktigt beställde in Cosmos och sedan grinade illa när de insåg hur stark drinken var och därmed snabbt be bartendern att spä ut skiten med ännu mer dricka. Humor. På frågan om varför jag såg filmen trots att jag inte gillar SATC så sa jag kort och gott att jag älskar att gå på bio och jag älskar att umgås med mina tjejer. Jag vet att jag inte får många med mig från mitt gäng när jag dissar SATC, men det är en fröjd att se hur stissiga de är för filmen. Jag inbillar mig att det är lite så jag känner för en ny Tim Burton-film eller för nya Harry Potter-filmen som kommer i höst. De respekterar mig för det och jag respekterar dem för deras åsikter.

Idag stänger jag av alla telefoner. Idag vill jag vara ifred. Kanske imorgon med. Vi kan säga att jag övar inför Italien.

Jag är en självkritisk människa, speciellt när det gäller mitt skrivande. Jag hatar i princip allt jag skriver och vill inte visa för någon. Värre har det blivit på senare tid. Vet inte riktigt varför. Förmodligen handlar det om att jag är mer medveten om mig själv nu för tiden. I fredags skulle jag lämna in en rapport på jobbet och efter att den var ivägskickad så mådde jag fruktansvärt dåligt. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Då blev det så uppenbart för mig hur självkristisk jag faktiskt är. Det hela hjälptes ju inte av att rapporten skulle vara på engelska också. Nog för att jag behärskar engelska språket väl, men det är nog alltid lättast att skriva på sitt modersmål.

Jag har fått feedback för det jag har skrivit förut, jag har ju trots allt bloggat i över tre år nu, till och från. Men är det komplimanger så kan jag inte ta åt mig av det. Vad vet läsaren om vad jag vill förmedla för känsla? De kan inte veta om det är bra om de inte vet vad jag vill förmedla. Men där ligger ju kruxet. När jag började läsa litteraturvetenskap så fick jag lära mig att det är läsaren som skapar historian. Jag håller med. Så hur arrogant får jag då lov att vara om jag påstår att folk läser mina texter fel? Det ska väl jag skita fullständigt fan i. Jag borde inte vara så rädd. Men det är jag. För om texten inte ens ger mig känslan som jag vill att den ska ge, då är den dålig. Oavsett hur andra uppfattar den. Texten måste kännas rätt för mig. Och problemet är att det är sällan det känns rätt.

Någon har någon gång sagt att en författare är en person som inte bara ser ett föremål eller en person eller ett djur eller vad det nu än må vara. En författare är en person som ser en historia i allt. Jag censurerar mig själv jämt och jag har gjort det så länge så jag minns inte hur man inte gör det. Därför kan jag inte skriva. Jag kan inte skapa det jag vill skapa. Men jag ser  ju historier överallt. Senast idag stod jag mitt på stan som en riktigt fåntratt och iakttog ett gäng kajor som festade på kvarglömd glass i en bägare och någonstans långt i bakhuvudet så skapades något. En historia av något slag. Kajorna slutade vara gråsvarta stadsfåglar utan blev istället karaktärer med viljor och tankar. I mitt huvud pratade de med varandra. Kanske gör det mig till en knäppskalle i någons skalle, men jag tror att jag är en författare någonstans därinne bakom alla murar och skyddsbarriärer och rädslor. Frågan är ju bara hur jag ska nå det. Det är inte bara att skita i alla hinder som folk ibland kan säga. Det är mycket mer avancerat än så. Och det får mig att tänka på att om jag själv har svårt att nå mig, hur svårt är det inte då för alla andra?  

Jag ska införskaffa en ny digital kompaktkamera. Den jag har nu är så galet dålig så jag får tokspel av att ta bilder med den, men den har ett par år på nacken nu så mina 6 megapixlar imponerar föga i dagsläget. Att ta med den till Italien känns som en stor fet förolämpning till allt som vackra Toscana har att erbjuda. Alla kameror som någon gång har badat i tequila och överlevt är strängt förbjudna att följa med till Italien. 

Egentligen vill jag ha en systemkamera, men rent praktiskt så vet jag inte om jag borde lägga fokus på en sådan just nu för att ta med när jag reser. De är oftast för tunga för mig och jag har ingen större lust att släpa med stativ vart jag än går. Därför vill jag ha en bra kompaktkamera som kan ge mig lika bra kvalitet som en system. Just nu står det mellan Canon och Nikon, två fantastiska kameratillverkare. Jag känner dock att jag behöver få leka lite med dem först innan jag bestämmer mig, men jag dras åt Nikon. Den är mycket billigare. Vilket iofs får mig undra vad problemet är, men alla recensioner säger att kameran är bra så jag vet inte. Måste som sagt undersöka lite innan jag bestämmer mig.  

Nikon Coolpix S8000 - billigaste priset på nätet ligger runt 2400 kr.

Canon Powershot G10 - billigaste priset på nätet ligger runt 7000 kr.

Jag berättade att jag ska åka till Florens och Toscana och fick direkt ett tokbestämt råd. TA MED DIG KAMERA! För mig är det ganska självklart att jag ska ta med mig kamera, förstår inte hur jag ska klara mig utan. Men det var iaf rådet jag fick. Eller ordern kanske känns mer passande.

När jag var ung var jag sjöman och jag har seglat runt hela världen till ställen som knappt existerar idag och allt de äldre sjömännen sa var att kameran bara skulle vara ivägen och att den var helt onödig. Ung och dum som jag var så lyssnade jag och tog efter. Det ångrar jag så mycket idag. Så ta bilder. Mycket bilder. Resorna är något du aldrig vill glömma. Och glöm inte skrivboken för du kommer att vilja slå dig ner på en bänk och skriva när du är där. Lova mig att du skriver. Lova mig att ta dig själv på allvar och skriver. För du har talang. Skriv. Din spärr är du själv. Din spärr är din egen självkritik.  

För mig är det som sagt självklart att ha med mig kameran. Och skrivboken. Jag vill aldrig glömma.