Destination

Pisas flygplats är inte stor, vilket jag inte riktigt insåg vid ankomst för då verkade allt gigantiskt och tokstort. Storleken visades sig vara en stor nackdel på hemresan, men det får bli ett senare kapitel. Under ditresan var det en fördel. Att hitta taxibilarna var inte några som helst svårigheter. Direkt när man kommer ut med bagaget så finns det skyltar som ska visa den vilsne turisten vart denna ska för att ta sig vidare till sin destination. 

För att lugna diverse oroliga själar därhemma som verkade tro att jag skulle bege mig ut i krig så hade jag förbeställt en taxi från Co.Ta.Pi som skulle vänta på mig när jag kom fram och sedan ta mig till hotellet. Problemet var att jag inte hade hunnit få någon bekräftelse på detta innan jag åkte så jag visste inte om det skulle finnas någon bil där specifikt till mig. I ankomsthallen stod ingen och väntade med en skylt som hade mitt namn och därmed gjorde att jag kände mig viktig, så jag följde beskrivningen från turistskylten och hittade taxibilarna precis utanför den "gigantiska" flygplatsens utgång. Jag placerade mig själv på en bänk precis bredvid alla bilar för att hämta andan och kolla in flygplatsen lite inför hemresan. En uteservering, check. Där kan jag äta innan hemresan.

Att hitta min taxi var inga större problem visade det sig. Det fanns bara en bil från mitt bolag i kön så jag gick fram till den äldre mannen i 65-årsåldern som såg ut att äga taxibilen. Where? sa han. Hotel Verdi, sa jag och inom bråkdelen av vad som kändes som en sekund så hade han packat in bagaget och mig i taxibilen och susat ut på Pisas gator. Bla bla bla, började han på italienska och jag försökte få honom att förstå att jag inte hade en susning om vad han sa. Då han själv inte kunde engelska så förstod vi båda ganska snart att en konversation var tämligen lönlös så han började sjunga istället och jag log artigt från baksätet och försökte hinna med att se omgivningarna som flög förbi utanför fönstret.

Några minuter efter att vi hade lämnat flyplatsen så skulle vi svänga in på gatan framför mitt hotell, men där gick det massor med folk och stressad som herrn verkade vara i framsätet så svor han ett gäng ramsor på italienska, vände bilen och körde runt från andra hållet och bytte snabbt sina svordomar mot sång och leenden igen. Det hela kändes väldigt klyshigt italienskt. Och väldigt charmigt.

Efter en tvärnit utanför hotellet och en snabb urlastning av bagage och mig själv in till hotellreceptionen så möttes jag av en yngre nervös men väldigt artig kille som snabbt checkade in mig och tog min väska för att leda mig till hissen. Där ställde han in mig och bagaget och tryckte på knappen för våning tre medan han själv kutade upp för trapporna, allt för att hinna före mig upp. Han misslyckades naturligtvis och kom flåsandes upp och mötte mig lagom tills jag hade tömt hissen på diverse tillhörigheter. Andfådd som han var så tog han min väska, avfyrade ett par ursäktande leenden och ledde mig till mitt rum. Så nervös som han verkade var jag bara glad att han inte knatade rätt in i en dörr eller något.

Tjugo i nio var klockan när jag äntligen satt ensam på mitt rum. Det tog alltså inte mer än en halvtimme för mig att ta mig från planet till mitt hotellrum. Snabba puckar. Inte konstigt att jag knappt hann fatta vad som hände. Jag var trött som få och efter att ha skrivit lite så gick jag och la mig och somnade till ljudet av klockorna från en kyrka någonstans och ett italienskt par som bråkade i grannhuset. 

Godnatt, Pisa.