Destination

Om man undrar hur ett hotellrum på Hotel Verdi i Pisa ser ut så förslår jag en titt nedan. Jag bjuder även på ett par bilder på utsikten från rummet också. Var inte direkt havsutsikt, men varför skulle det vara det när närmaste vatten var floden Arno som låg på andra sidan husen åt vänster. Rummet var klart godkänt och hade även en liten minibar och ett minikassaskåp som man kunde förvara sina värdefulla tillhörigheter i. Fungerande AC och ett mycket bra badrum som jag naturligtvis glömde att ta kort på.

Frukosten var också godkänd. Buffé varje morgon, med olika typer av bröd, pålägg, yoghurt i olika smaker, müsli, kakor och juice. Inte som hemma i Sverige, men godkänt.

Bilderna är klickbara.


1.                                        2.                                 3.                                         4.

1. Rummet.
2. Utsikt åt vänster.
3. Utsikt rakt fram.
4. Utsikt åt höger.

Pisas flygplats är inte stor, vilket jag inte riktigt insåg vid ankomst för då verkade allt gigantiskt och tokstort. Storleken visades sig vara en stor nackdel på hemresan, men det får bli ett senare kapitel. Under ditresan var det en fördel. Att hitta taxibilarna var inte några som helst svårigheter. Direkt när man kommer ut med bagaget så finns det skyltar som ska visa den vilsne turisten vart denna ska för att ta sig vidare till sin destination. 

För att lugna diverse oroliga själar därhemma som verkade tro att jag skulle bege mig ut i krig så hade jag förbeställt en taxi från Co.Ta.Pi som skulle vänta på mig när jag kom fram och sedan ta mig till hotellet. Problemet var att jag inte hade hunnit få någon bekräftelse på detta innan jag åkte så jag visste inte om det skulle finnas någon bil där specifikt till mig. I ankomsthallen stod ingen och väntade med en skylt som hade mitt namn och därmed gjorde att jag kände mig viktig, så jag följde beskrivningen från turistskylten och hittade taxibilarna precis utanför den "gigantiska" flygplatsens utgång. Jag placerade mig själv på en bänk precis bredvid alla bilar för att hämta andan och kolla in flygplatsen lite inför hemresan. En uteservering, check. Där kan jag äta innan hemresan.

Att hitta min taxi var inga större problem visade det sig. Det fanns bara en bil från mitt bolag i kön så jag gick fram till den äldre mannen i 65-årsåldern som såg ut att äga taxibilen. Where? sa han. Hotel Verdi, sa jag och inom bråkdelen av vad som kändes som en sekund så hade han packat in bagaget och mig i taxibilen och susat ut på Pisas gator. Bla bla bla, började han på italienska och jag försökte få honom att förstå att jag inte hade en susning om vad han sa. Då han själv inte kunde engelska så förstod vi båda ganska snart att en konversation var tämligen lönlös så han började sjunga istället och jag log artigt från baksätet och försökte hinna med att se omgivningarna som flög förbi utanför fönstret.

Några minuter efter att vi hade lämnat flyplatsen så skulle vi svänga in på gatan framför mitt hotell, men där gick det massor med folk och stressad som herrn verkade vara i framsätet så svor han ett gäng ramsor på italienska, vände bilen och körde runt från andra hållet och bytte snabbt sina svordomar mot sång och leenden igen. Det hela kändes väldigt klyshigt italienskt. Och väldigt charmigt.

Efter en tvärnit utanför hotellet och en snabb urlastning av bagage och mig själv in till hotellreceptionen så möttes jag av en yngre nervös men väldigt artig kille som snabbt checkade in mig och tog min väska för att leda mig till hissen. Där ställde han in mig och bagaget och tryckte på knappen för våning tre medan han själv kutade upp för trapporna, allt för att hinna före mig upp. Han misslyckades naturligtvis och kom flåsandes upp och mötte mig lagom tills jag hade tömt hissen på diverse tillhörigheter. Andfådd som han var så tog han min väska, avfyrade ett par ursäktande leenden och ledde mig till mitt rum. Så nervös som han verkade var jag bara glad att han inte knatade rätt in i en dörr eller något.

Tjugo i nio var klockan när jag äntligen satt ensam på mitt rum. Det tog alltså inte mer än en halvtimme för mig att ta mig från planet till mitt hotellrum. Snabba puckar. Inte konstigt att jag knappt hann fatta vad som hände. Jag var trött som få och efter att ha skrivit lite så gick jag och la mig och somnade till ljudet av klockorna från en kyrka någonstans och ett italienskt par som bråkade i grannhuset. 

Godnatt, Pisa.  

Jag hade ambitionen att skriva om resor. Om min längtan till världen. Istället blev det platt fall i bloggandet som ni nog har märkt. Men jag åkte till Italien. I nio underbara dagar glömde jag min verklighet och lät mig själv gå förlorad i renässansen.

Den tionde augusti lämnade jag Västerås runt kl 13.00. Tillsammans med mamma och syster så åkte jag till Skavsta och väntade tills planet lyfte runt halv sex på kvällen. Det kröp i kroppen på mig under hela eftermiddagen, jag var så redo att försvinna ut i världen.

Första gången jag flög med Ryan Air också, var aningen förvirrad över vad jag hade för plats på planet. Det väljer du själv när du är på planet, fick jag till svar när jag frågade. Planet hade två rader med stolar, tre platser åt höger och tre platser åt vänster. Min fria vilja valde att placera mig vid ett fönster någonstans mitt i planet. På lagom avstånd från nödutgångarna såklart. Och som alltid så hamnade jag strax bakom vingen. På platsen längst ut mot gången satte sig en kvinna från Kanada. Platsen mellan oss förblev tom. Skönt med lite utrymme, jag har en tendens att känna mig instängd på flygplan. Under första delen av resan pratade jag med min flygplansgranne vars namn jag aldrig frågade efter. Hon var i alla fall på väg till Genova för att söka jobb som lärare i engelska. En förlängd semester kallade hon det. I sex månader. Hoppas att det går bra för henne. Uppspelt som jag var över att äntligen vara på väg så ägnade jag dock större delen av resan till att skriva och trycka näsan mot rutan för att se allt häftigt utanför. Pennan glödde och ögonen glittrade förmodligen av all förväntan. När solen började sjunka ovanför molnen och planet gick ner på så pass låg nivå att man tydligt och klart kunde se hur vi åkte ut över kusten och för att sedan vända och några minuter senare landa på italiensk mark så var klockan strax efter 20.00.

Välkommen till Pisas Galilei International Airport! Och så förbeställde jag en taxi också, vart var den?!
 

Jag har respekt för världens vatten. Jag hatar att flyga över öppna hav och jag har en lätt fobi för att bada i vatten där jag inte har kontroll. Djupt vatten, mörkt vatten, djurfyllt vatten, you name it. Jag blir svag och sårbar och kan inte göra något åt det och det gör mig livrädd. Främst är jag rädd för hajar tror jag. Dock är det ett fantastiskt djur och det är en av mina stora drömmar att dyka ner i en sån där hajbur. Verkar galet häftigt. Kanske kan jag tolerera det just för att det är närkontakt under relativt mycket kontroll. Inte för att jag inte skulle vara livrädd för det skulle jag, men jag vill göra det ändå.

Min chef befinner sig för tillfället i Miami och skrev i sin statusrad på Facebook att helt plötsligt simmade en två meter lång haj mellan honom och stranden och jag kom på mitt eget hjärta med att flyga upp i halsgropen direkt. Jag hade ju dött på stört om det hade varit jag. Mitt hjärta hade tokstannat på två sekunder. Blir jag rädd av att läsa det när jag sitter på en kontor på andra sidan jordklotet så är det illa.

Knappt läskigt alls.....

Tyvärr har jag förlorat hälften av alla bilder jag tog när jag och syrran var i Los Angeles första gången, men jag hittade den här i min gamla blogg så jag tänkte dela med mig av en liten bit av paradiset. Bilden är tagen längs Pacific Coast Highway.

BY THE ARNO
Oscar Wilde (1876)

Nu när sommaren ligger i startgroparna så är det dags för de årliga djurparksbesöken. Att gå i djurparker är en av de mest rofyllda och avslappnande aktiviteter jag kan komma på. Förra året gjorde jag och syster Kolmården under två dagar och vi passade på att ta in på Skogsviken Hotell & Pensionat. Där fick vi svalka oss i poolen efter en lång varm dag i djurparken och det var fullkomligt underbart. Skogsviken är ett billigare alternativ till Vildmarkshotellet och ligger inte många minuters bilfärd från djurparken. Sängarna är dock ganska små och rummen likaså, men man spenderar ju inte den mesta tiden där så det var okej. God frukostbuffé också. 

Vad gäller Kolmården som djurpark så ligger det definitivt i topp utifrån det utbud som vi har i Sverige. Mysiga små restauranger och butiker, ingen stress, inga måsten. Man kommer nära djuren och kan stå och titta på dem hur länge som helst. Safariparken ska definitivt ses från egen bil, inte från den buss som går runt där. Det är en vanlig stor buss och i mitt tycke så kommer man för långt ifrån djuren för att kunna njuta ordentligt. Visserligen får man guide med på köpet, men den offrar jag gärna om det betyder att jag får komma närmare djuren. Förut gick det ett inglasat litet pyttetåg igenom safarin och jag är lite ledsen för att det är borta nu. I det fick man verkligen komma nära. Det var sittandes i det som jag kom så nära en lejonhona på jakt som jag förmodligen någonsin kommer att komma. Att se henne i ögonen på en meters avstånd med endast en skyddsruta emellan var otroligt mäktigt.

Något som jag inte har gjort, men planerar att göra är att klappa vargarna. Fantastiska djur.

Ett spontant infall igår om hur Sverige bör införa siestor gör att jag idag är speciellt benägen att hålla med. Har inte sovit många timmar inatt, men det var det värt för jag hade otroligt kul igår trots att jag bland annat var och såg Sex and the City 2 som i min mening bör få någon typ av kalkonpris i år och trots att det bara var 45 personer på Pluto exklusive jag själv. Min bekantskapskrets på stället var ungefär 50% av alla där så det var nästan som att vi fick ha privatfest. Särskilt kul var inslaget av bartender som skrattade gott åt gänget som sofistikerat och SATC-aktigt beställde in Cosmos och sedan grinade illa när de insåg hur stark drinken var och därmed snabbt be bartendern att spä ut skiten med ännu mer dricka. Humor. På frågan om varför jag såg filmen trots att jag inte gillar SATC så sa jag kort och gott att jag älskar att gå på bio och jag älskar att umgås med mina tjejer. Jag vet att jag inte får många med mig från mitt gäng när jag dissar SATC, men det är en fröjd att se hur stissiga de är för filmen. Jag inbillar mig att det är lite så jag känner för en ny Tim Burton-film eller för nya Harry Potter-filmen som kommer i höst. De respekterar mig för det och jag respekterar dem för deras åsikter.

Inte för att jag räknar eller så, men nu är det 73 dagar kvar tills jag flyger till Italien.

Idag stänger jag av alla telefoner. Idag vill jag vara ifred. Kanske imorgon med. Vi kan säga att jag övar inför Italien.

Jag vet inte om ni vet vem Ennio Morricone är, men enligt mig är han en av världens bästa kompositörer och som ni ser nedan, även orkestledare. I klippet spelas en låt som säkert många av er känner igen, Deborah's Theme. Just det säger er kanske inte så mycket, men låten kommer ifrån filmen Once upon a time in America. Ennio är en av världens främsta filmkompositörer och har gjort musik till regissörer som Sergio Leone, Wolfgang Petersen, Barry Levinson och Brian DePalma för att nämna några stora namn. 2007 fick han en hedersoscar av Akademin och jag minns hur mycket gåshud jag hade när orkestern spelade hans musik. I år kan han bland annat roa sig med att få Polarpriset. Känns bra att veta att Sverige har vett att ära en sådan fantastisk bidragsgivare till musikens värld.

Träffar jag någonsin en kille som uppskattar denna film, Hannibal,  och nedstående scens innehåll, Dante Alighieris Vita Nouva  och Patrick Cassidys Vide Cor Meum baserad på Alighieris sonnet A ciascun'alma presa, så gifter jag mig på stört utan att blinka.

Notera även att scenen utspelar sig i Florens. Fantastiskt vackert!!!!! Att se kameran svepa över Florens och floden Arno gör att jag får ont i magen. Underbart ont i magen. Jag kan inte låta bli att tänka att på just dessa bilder visar mitt hotell någonstans. Jag kommer att bo precis vid Ponte Vecchio som är en av broarna över floden. 

Och Hannibal må vara en sadistisk mördare, men bortsett från det är han ändå en av de vackraste karaktärerna jag vet. Utöver den lilla detaljen så är jag lite kär i denna intelligenta och fascinerande man.

Nu har jag äntligen fått häcken ur och bokat hotell i både Pisa och Florens. Kommer att vara i Pisa från tionde till trettonde augusti och sen i Florens från trettonde till nittonde då. Överallt annars som jag åker får vara dagsutflykter. Känner att jag ska lägga fokus på dessa städer under den här resan och allt annat jag hinner med är bonus. Har till exempel lagt en extra dag på Pisa för att kunna åka till närliggande Lucca och turista lite. Känns bra att åka dit nu och känna av hur läget är först och sen när jag känner lite att jag förstår hur Toscana fungerar så kan jag åka dit och vandra och ta de mindre städerna och byarna som jag inte hinner med nu. 

I alla fall.

När det kommer till boende så har jag egentligen inte så höga krav. Jag förväntar mig inte att spendera mycket tid på rummet så jag bryr mig mest om att rummet har en säng och ett badrum till mig. Känns så sjukt onödigt att slösa en massa tusenlappar på lyxboende när jag kan lägga det på annat kul och istället bo på budgetboende som funkar minst lika bra. TV och andra moderniteter skiter jag i, då jag planerar att undvika sånt så mycket som möjligt. Som max tänker jag sträcka mig till någon Facebook- eller blogguppdatering så att folk här hemma vet att jag lever då jag vet att vissa har en tendens att oroa sig. Annars vill jag gärna ha frukostbuffé. Man måste ha frukostbuffé. Älskar frukostbuffé.

Något annat som är viktigt för mig är var hotellet ligger. Speciallt för att jag kommer att ha väskor som jag inte vill släpa på alltför lång bit. Det måste vara lätt för mig att ta mig till hotellet och det måste ligga så nära centrum som möjligt då jag vill kunna gå till de flesta ställen som jag vill till. Jag har fått äran att ha ett par fungerande ben och jag tänker använda dem så länge jag får. Det måste också ligga på behagligt avstånd från bussar och tåg. Känns tryggast så av någon anledning.  

I Pisa ska jag bo på Hotel Verdi. Det ligger någonstans mellan Lutande tornet och tågstationen. Perfekt. Ska också ligga mitt i ett populärt shoppingområde har jag förstått och utifrån andra gästers recensioner så verkar de gilla stället. Då är det bara att prova känner jag.

I Florens ska jag bo på Hotel Medici. Det stället hittade jag när jag surfade runt på jobbet, vilket jag egentligen inte gjorde eftersom jag jobbade hårt som tusan, men jag kunde verkligen inte argumentera emot utsikten från ställets takterass tillika restaturang. Hotellet ligger mitt i centrum och har nära till allt. Sättet jag hittade stället på kändes så rätt, det kändes som att det talade till mig direkt när jag såg det. Bilderna måste ju göra att ni förstår varför jag MÅSTE ha en fantastisk kamera när jag är där.  

Behöver jag ens säga att jag längtar? Nu återstår bara att se vad jag vill göra på min 30-årsdag. Jag känner nog att dagen i alla fall kommer att gå i matens tecken. Italienska maten kommer bli min död för jag kommer att äta ihjäl mig.

Hotel Verdi

Hotel Medici med utsikt över Il Duomo, Florens katedral.